Ny information visar att Raoul Wallenberg hade täta förbindelser med ungerska motståndsrörelser och de allierades underrättelsetjänster, något som kan kasta nytt ljus över Sovjets intresse för honom..
DET SKULLE TA år av forskning att på allvar reda ut de komplicerade relationerna mellan de olika falangerna inom den underjordiska ungerska motståndsrörelsen och de allierades underrättelsetjänster under andra världskrigets sista månader. Men ny kunskap dyker upp dagligen, vilket öppnar viktiga möjligheter för den pågående undersökningen av Raoul Wallenbergs öde.
Utom västmakternas underrättelseaktiviteter är de sovjetiska operationerna och ännu viktigare den sovjetiska tolkningen av inhämtad information, av särskilt intresse för fallet Wallenberg. När ryssarna ryckte fram genom Östeuropa – rädda att västmakterna skulle vända sig mot Sovjetunionen efter att Nazi-Tyskland besegrats – sonderade och infiltrerade de olika lokala underrättelsenätverk. I synnerhet efter mars 1944, när nazisterna ockuperat Ungern, fanns en aktiv ungersk motståndsrörelse. Den bestod av nyckelgrupper kring den ungerske regenten Miklós Horthy, varav de främsta var MFM (Ungerska oavhängighetsrörelsen); den Ungerska fronten som bestod av socialdemokrater och småbrukarpartiet; olika judiska grupper, de ungerska pojkscouterna, ett välfungerande polskt underjordiskt nätverk samt kommunistiska kretsar.
År 1944 spelade även en grupp holländska och brittiska officerare som rymt från tyska krigsfångeläger en liten men viktig roll. De holländska officerarna hade nära kontakter med den svenska beskickningen i Budapest, varifrån de erhöll ett litet månatligt arvode (som före detta krigsfångar) och, senare, pengar till räddningsinsatser.