Wallenbergärendet – liksom IB-affären – kom att förfölja de socialdemokratiska regeringarna decennium efter decennium. För att kunna sätta punkt för dessa båda ”affärer” tillsattes två kommis- sioner. I Wallenbergfallet erhöll kommis- sionen namnet. ”Kommissionen om den svenska utrikesledningens agerande i fallet Raoul Wallenberg”, vilken avlämnade sin rapport, Ett diplomatiskt misslyckande i februari 2003 (SOU 2003:18).
För att lämna en så fullständig bild som möjligt, ansåg kommissionen det nödvändigt att ställa frågan: ”Användes den svenska underrättelsetjänsten i Wallenbergärendet?” (s 545).
Kommissionens svar är ja. Frågeställningen behandlas emellertid, med hjälp av en expert, ofullständigt och ger anledning till källkritiska synpunkter. Avsnittet avviker påtagligt från utredningens i övrigt mycket goda kvalitet.
En kommentar till Wallenbergkommissionens fråga om underrättelsetjänstens eventuella roll i Wallenbergärendet följer nedan.
Statsminister Göran Persson kommenterade kommissionens rapport med orden, att nu får det bli historikernas sak att behandla Wallenbergfallet.
När det gäller underrättelsetjänstens roll bör de ha ett och annat att säga om kvaliteten på den forskningsinsats som kommissionens expert åstadkom.
En ny dimension av underrättelsetjänsten
Den av regeringen tillsatta Wallenbergkommissionen ställer i sin utredning, Ett diplomatiskt misslyckande (SOU 2003:18), frågan ”Användes den svenska underrättelsetjänsten i Wallenbergärendet?”
Kommissionen hävdar att det tidigare fastslagits att Sovjetunionen under 1950- talet använt sin underrättelsetjänst för att sprida desinformation i syfte att få den svenska utrikesförvaltningen att avslöja läget i efterforskningarna i Wallenbergfallet.
För att få svar på sin fråga uppdrog kom- missionen åt forskaren Lars Ulfving att undersöka om även Sverige utnyttjade sin underrättelsetjänst.-> More