De 31 minnesmärken som har rests över Raoul Wallenberg i världen visar att monumentkulturen har genomgått en demokratisk vitalisering. Den dödförklarade hjältegenren har fått ny mening.
Redan 1945 påpekade den amerikanske filosofen Sidney Hook att hjältar kan utgöra en fara för en demokrati. Heroer har nämligen potentialen att ändra historiens gång och därmed också existerande politiska system. I samhällen där pluralism och jämställdhet prioriteras ska det idealt sett inte finnas några behov av hjältars ingripanden. Hjältar är förknippade med egenskaper som inte alltid stämmer överens med de uttalade målsättningar om breda kompromisslösningar som såväl politiker som den ickeheroiska majoriteten av medborgare lever efter i nutida demokratier.
Kännetecknande för många intellektuella och konstnärer, men även andra människor, efter andra världskriget var och är en stor skepsis mot hjältar. Efter att nazismen och stalinismen hade missbrukat hjältekonceptet väckte hjältedyrkan ofta mest avsky. Miljontals soldater hade mist livet och de civila offren var otaliga. Till följd av andra världskriget fick den krigiska ärans och den villkorslösa offerviljans ideal sammantaget allt svårare att göra sig gällande under efterkrigstiden, åtminstone i Västeuropas demokratier, och förlorade därför mycket av sin tidigare attraktionskraft. Vädjan om offervilja hos civilbefolkningen utgår för det mesta endast i extrema situationer där den öppna demokratins grundläggande principer står på spel. Medan demokratiska samhällen försöker undvika sådana undantagstillstånd är den potentielle hjälten hänvisad till situationer där hans eller hennes särskilda egenskaper och förmågor kan komma till sin rätt…