Accueil » NEWS » Det kan fallet Wallenberg lära oss om Dawit Isaak

Det kan fallet Wallenberg lära oss om Dawit Isaak

  • Susanne Berger

Det är nu tio år sedan en gemensam rysk-svensk arbetsgrupp lade fram sin rapport om Raoul Wallenbergs öde i Sovjetunionen efter att han arresterats av ryska trupper i Budapest i januari 1945. Trots arbetsgruppens ansträngningar förblir hela sanningen om Wallenbergs öde okänd.
Utan ett starkt officiellt stöd från svenskt håll finns inga möjligheter att effektivt påverka ryska myndigheter att lägga fram de avgörande akter som krävs för att besvara återstående frågor. Vi vet att sådan dokumentation existerar, men vi får inte se den.

Ändå har det gjorts några viktiga genombrott sedan 2001. Vi vet nu utan skuggan av tvivel att ryska tjänstemän avsiktligt höll inne med delar av dokumentationen för arbetsgruppen så tidigt som 1991. Det gjordes uppenbarligen inte främst av respekt för ryska sekretess- och integritetslagar, utan för att förhindra svenska företrädare från att ta del av information som kunde få dem att ifrågasätta Sovjets sedan länge fasthållna version om Raoul Wallenbergs öde, nämligen att han dog av en hjärtattack i Ljubljankafängelset den 17 juli 1947.

Det censurerade materialet – som ännu hålls hemligt – skulle ha visat att Wallenberg med största sannolikhet förhördes av sovjetiska säkerhetstjänstemän sex dagar senare, den 23 juli 1947. Om den informationen kommit fram 1991 hade det givit arbetsgruppens undersökning en helt annan inriktning.
Även den svenska sidans handlingssätt efterlämnar en del frågetecken. 1997 informerade exempelvis ryska tjänstemän arbetsgruppen om att det i ryska utrikesministeriets arkiv fanns ett antal hemliga chiffertelegram med direkta hänvisningar till Raoul Wallenberg, men de hävdade också att de inte innehöll någon information om hans öde. Av det skälet gick svenska företrädare med på att inte begära en granskning av materialet, trots att det på flera sätt kunde ha visat sig värdefullt för undersökningen.

Fjorton år senare har telegrammen ännu inte offentliggjorts. Detsamma gäller en hel rad utredningsakter och annan dokumentation från ryska underrättelsearkiv som förblivit oåtkomliga för forskare. Men sådana fakta har inte fått svenska tjänstemän att vidta mer energiska åtgärder. Ett undantag är det brev som den svenske Moskvaambassadören Tomas Bertelman skrev i november 2009, där han begär ett klargörande om ny information att Wallenberg sent i juli 1947 ska ha suttit som Fånge nr 7 i Moskva. Över ett år senare väntar brevet fortfarande både på svar från hans ryska motparter och på en allvarligt menad uppföljning från UD i Stockholm.
Historiskt har de olösta fallen kring saknade svenskar dragits med liknande problem. Dit hör försvinnandet av en DC3:a på spaningsuppdrag med åtta mans besättning över Östersjön 1952 (ödet för fyra av dem är fortfarande oklart); liksom frågor om vad som hänt omkring 100 svenska sjömän som försvann spårlöst under åren 1946-1981 under uppdrag längs den farliga rutten mellan Sverige och det kommunistiska Polen. Dit hör vidare ett antal fall där både utländska och svenska medborgare under kalla kriget gick med på att spionera för svensk räkning i Baltikum och andra länder på andra sidan järnridån. Några av dessa personer har aldrig identifierats offentligt. => More at Dagens Nyheter

Leave a Reply

Your email address will not be published.