Utrikesdepartementet är en politiskt styrd organisation och i sådana finns det litet eller inget utrymme för medmänsklig storslagenhet. Raoul Wallenbergs öde är tyvärr ett skolexempel på den ständiga bristen på civilkurage. Det skriver Mats Lewicki, sekreterare vid Raoul Wallenberg Academy.
OM FÖRFATTAREN
Mats Lewicki är sekreterare vid Raoul Wallenberg Academy for Young Leaders, www.rwa.se
Den 17 januari 1945 sågs vår svenske diplomat, Raoul Wallenberg, för sista gången. Det var i Budapest. Mitt i brinnande krig. Uppdraget han anförtroddes var kort – att rädda så många människoliv som möjligt undan nazisternas gaskamrar.
Det uppskattas att Raoul Wallenberg räddade, direkt och indirekt, upptill 100 000 människoliv. Det motsägelsefulla är att han inte förmådde att rädda sitt eget liv. Han utelämnades istället helt själv ute på fältet med fienden.
Nyligen, i en stor helgbilaga till den ansedda tidsskriften The Wall Street Journal, uppmärksammades på nytt UD:s hanterande av vår kidnappade diplomat. Kritiken är skarp och närmast pinsam. Bland annat belyser den hur lite stöd Raouls familj faktiskt fick från svenskt håll, både från UD och regeringen. Det saknades helt enkelt genuint engagemang att återfå Raoul från Sovjetisk fångenskap.
Idag kan vi kort konstatera att mycket kunde ha gjorts bättre, vilket även framgår av den omfattande utredning som presenterades av den så kallade svensk-ryska arbetsgruppen 2001. Det fick sedermera statsminister Göran Persson att offentligt gå ut och be familjen till Raoul om ursäkt. Men vad spelar det för roll? > More