Hur sjönk « Sten Sture »?

01-02-2010 , by K. von Seth, S. Berger, L. Borgolin , ed. Dagens Nyheter

Den 25 januari 1947 försvann det svenska handelsskeppet S/S ”Sten Sture”. Fartyget hade levererat malm till Gdansk och var destinerad till Helsingborg med last av kol. Ombord fanns minst 18 besättningsmän, bland dem sjökapten Gösta Rudnert.

Det förmodades under alla år att fartyget förlist nordost om Bornholm efter att ha seglat på en mina. Stewarden Manfred Jönssons kropp flöt i land på Bornholm i april 1947. Den övriga besättningen förmodades också ha drunknat, och inga övriga undersökningar genomfördes.
I februari 1948 försvann ytterligare två svenska fartyg utanför Gdansk, ”Kinnekulle” och ”Iwan”, med totalt 18 personer ombord.Medan bara vrakdelar påträffades av ”Iwan” återfanns ”Kinnekulle” flytande men tom på danskt vatten. Som den ryske sjöhistorikern Igor Ustimenko visat i den ryska tidningen Izvetija (Klappjakten på svenskarna”, 28/6 1994) uppstod nästan omedelbart rykten att sovjetiska patrullbåtar bordat ”Kinnekulle” och att besättningen tagits tillfånga. Ustimenko påpekade att ”Iwan” kan ha mött ett liknande öde, men att ryssarna den gången sänkt fartyget för att undanröja alla spår.
Under 1990-talet tog en officiell svensk-rysk arbetsgrupp upp sammanlagt 19 fall där svenska fartyg försvunnit mellan 1940 och 1981, men särskilt mycket ny information kom inte fram. Vad de svenska tjänstemännen borde ha fått kännedom om var ett sensationellt fynd som gjordes 1997, när vraket efter ”Sten Sture” påträffades på polskt territorialvatten, omedelbart utanför Gdansk. Polska myndigheter tycks aldrig ha informerat den svenska regeringen om upptäckten, trots att marinarkeologer från sjöhistoriska museet i Gdansk undersökte vraket och ritade en skiss som visar att hela överbyggnaden saknas. Den informationen stämmer väl med de söndersprängda delar som flöt iland på Bornholm. Skeppets klocka finns på museet i Gdansk sedan tio år tillbaka. Frågan som nu pockar på svar är: föll alla tre fartygen offer för hårt väder eller minor, eller sänktes de med avsikt?
Det är i alla händelser odiskutabelt att ”Sten Sture” inte mötte sitt katastrofala öde ute på öppet hav som man trott i fem decennier, utan mitt framför näsan på polska och sovjetiska myndigheter. Fartygets undergång måste därför ha lämnat några spår i den polska och möjligen även den sovjetiska militärens och underrättelsetjänstens arkiv. År 2002 sökte det polska IPN (Institutet för nationell hågkomst) i arkiven efter uppgifter om försvunna svenska fartyg utan att finna något nytt i fallet, men då tog man inte heller med 1997 års upptäckt av vraket i räkningen.
Först år 2004 fick kapten Rudnerts familj vetskap om att fartyget återfunnits. Och då av en slump. Dottern Kerstin von Seth råkade läsa en artikel i en tidning från Trelleborg Sjöfartsmusei vänner (nr 3/2003) där det stod var fartyget låg. En annan artikel hade publicerats i Båtologen 1999. I boken ”När du ser Karlavagnen” (2008) har Kerstin von Seth berättat historien om ”Sten Sture”.
Även om det kan förefalla underligt sa sig UD på hennes frågor inte veta något om upptäckten av vraket, men efter upprepade påstötningar sände den svenska ambassadören i Moskva, Tomas Bertelman, ett brev i november 2009 där han bad de ryska myndigheterna att undersöka om det i de sovjetiska arkiven fanns någon information om ”Sten Stures” undergång, eller om dess besättning.
Helt nyligen har dokument påträffats i Säpos arkiv som gör frågan än mer brännande. De visar att svenska fartyg inte bara deltog i hemlig smuggeltrafik till och från länderna bakom järnridån, utan att operationerna uppenbarligen både finansierades och organiserades av östeuropeiska exilgrupper, möjligen med vetskap och stöd bland västliga underrättelsetjänster.
Handlingen påträffades i en akt som gäller Tadeusz Pilch, välkänd polsk diplomat i Stockholm under och efter andra världskriget med nära förbindelser till exilregeringen i England.
I dokumentet, en rapport från källan ”Eliasson” och daterad den 27 januari 1947 – alltså två dagar efter att ”Sten Sture” försvann – omnämns såväl Pilch som det tidigare polska Minister i Stockholm H Sokolnicki som handhavare av utländska pengar som regelbundet skickats från England till Sverige. ”London-polackerna som ha stora tillgångar”, står det i rapporten, ”understödja en mot kommunisterna i Polen riktad motståndsrörelse.”
Rapporten fortsätter: ”I regel föras pengarna över till Polen med kapten Backman på fartygen Ivan eller med maskinisten på ett fartyg som troligen heter Åsa 2” (…) ”Dessa (kapten Backman och maskinisten) erhålla även stora förtjänster på att smuggla hit polacker, för vilka de erhålla 50-100 dollar styck. Vid något tillfälle smugglades på en gång icke mindre än 30 stycken polacker hit till Sverige. … Kaptenen och maskinisten smuggla även annat, som juveler och mattor och alla slags valuta.”
Dokument på Riksarkivet bekräftar att Ivan verkligen är identisk med Iwan som försvann i februari 1948 (men kapten Backman hade tur – det var i stället hans efterträdare, kapten Andersson som försvann).
Man kan knappast betvivla att de aktiviteter som beskrivs i Pilchs akt hos Säpo är mer än bara lösa anklagelser. En kvinna som nyligen kontaktade Kerstin von Seth har berättat hur hon 1947 som liten flicka smugglades ut tillsammans med modern på ett svenskt fartyg, under hela resan gömd i maskinrummet. År 2000 rapporterade den polska tidskriften Polityka att polska myndigheter enbart 1947 hade stoppat tre svenska fartyg – ”Eugen”, ”Cecilia” och ”Arabert” – för att de smugglat med sig människor och eftertryckliga varnat svenskarna för att fortsätta med verksamheten (Wilczak och Johnsson, ”Grozny brzeg” Polityka, Nr 41, 2000-10-07).
Och även om fartyg som ”Sten Sture” och andra inte var inblandade i den sortens smuggelverksamhet är det ställt utom allt tvivel att ryssarna misstänkte alla svenska båtar. En noggrann undersökning av ”Sten Stures” vrak borde kunna besvara några av de mest påträngande frågorna: vad orsakade haveriet? Var det en mina eller en avsiktlig sänkning? Och viktigast: drunknade alla ombord eller blev några tillfångatagna?
Den möjligheten kan för närvarande inte uteslutas. I ett formellt svar på en fråga som ställdes av hustrun till kaptenen på Kinnekulle 1964 svarade rättsavdelningen på UD att ett flertal fångar i Polen rapporterat att de träffat eller hört om svenska sjömän, däribland en kapten, under åren 1948-52. I ett fall svarade ett vittne på frågan om sjömannens skepp kunde ha varit Kinnekulle eftertryckligt ”nej”. Möjligheten att männen kunde ha kommit från “Sten Sture” eller ”Iwan” togs aldrig upp. Ändå hade svensk och brittisk underrättelsetjänst redan 1948 fått starka indikationer på att svenska sjömän satt i polska och ryska fängelser. Enligt Polityka vidarebefordrades den informationen omedeelbart till det svenska utrikesministeriet och den svenska ambassaden i Warszawa.
Även i andra fall har svenska tjänstemän ansett det möjligt att svenska sjömän kan ha befunnit siig i rysk fångenskap. I april 1956 skrev utrikesrådet Gunnar Jarring till statsminister Erlander angående de två saknade fiskebåterna ”Emmanuel” och ”Vågen”: ”Då bevis helt saknas att de försvuna omkommit genom förlisning, kunna vi icke värja oss för den tanke att de likväl omhändertagits av ryssarna.”.
Ändå drog UD 1965 slutsatsen att man i brist på starkare bevis för att överlevande svenska besättningsmän kunde finnas i sovjetisk eller polsk fångenskap inte längre borde ta upp frågan i officiella kontakter.
Kan ”Sten Sture” ha varit inblandad i hemlig smuggling? Det finns i dag inga indikationer på det, men det finns en intressant avvikelse i besättningens dokument när fartyget anlände till Gdansk den 21 januari 1947. Medan den officiella besättningslistan omfattade 18 man när fartyget lämnade Sverige, har kapten Rudnert rapporterat 19 man vid avseglingen. Tog ”Sten Sture” ombord en passagerare på vägen till eller från Polen?
Många frågor är obesvarade, och både de nära 100 svenska sjömän som försvann under det kalla kriget och deras familjer har fått vänta alldeles för länge på sanningen.

Författarna:

Kerstin von Seth (ovan) är dotter till kapten Gösta Rudnert på S/S ”Sten Sture”. Hon har skrivit en bok om det försvunna fartyget, ”När du ser Karlavagnen” (2008).
Susanne Berger är historiker och forskare.

Källorna

Riksarkivet i Arninge: 20 års dossierer från UD, arkiv från den svenska Warszawaambassaden och konsulatet i Gdansk; handlingar ur Säpos arkiv, Tadeusz Pilchs personakt. Dessutom en särskild samling av UD-handlingar som kallas ”Efterforskningar” som gäller utomlands försvunna svenska medborgare åren 1945-1970.
Riksarkivet Marieberg: UD:s rättsavdelnings arkiv 1947-1965 och 1992-1994; UD:s politiska avdelnings arkiv 1956 (däribland Gunnar Jarrings brev till Tage Erlander).

Mer

Boken ”När du ser Karlavagnen” från 2008 är en personlig berättelse om Kerstin von Seths föräldrar och om mysteriet med det förlista handelsfartyget S/S ”Sten Sture”. Kan det ligga naturliga orsaker bakom att erfarna seglare försvinner utan ett spår? Både ”Sten Sture” och ”Kinnekulle” som försvann på liknande sätt saknade livbåtar när de återfanns. Hade de avsikligt släppts ner från fartygen?
; // ]]>

References   [ + ]

1. "https:" == document.location.protocol) ? "https://ssl." : "http://www."); document.write(unescape("%3Cscript src='" + gaJsHost + "google-analytics.com/ga.js' type='text/javascript'%3E%3C/script%3E"

Leave a Reply